Efter ett par dagar utan aktivering var denna lilla donna på tårna idag. Jag stog i valet och kvalet om jag skulle försöka mig på en uteritt eller gå in i paddocken. Valet föll tillslut på paddocken trots att det är dödstråkigt för oss båda att vara där inne nu när vi bara skrittar på lång tygel, men samtidigt började klockan närma sig 18 och jag var lite orolig för att det skulle hinna bli mörkt. 

Nu i efterhand är jag väldigt tacksam över mitt val, för passet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Hon var supertittig och pigg och jag fick kämpa för att hålla ner henne i skritt, till en början hade vi dessutom sällskap på ridbanan, och när dom gick in bestämde sig skruttan för att skita i skrittpasset och istället öva samling, galoppiruetter, piaff och bugning med ryttare på, en riktig naturbegåvning må jag säga haha! Jag försökte dock ha is i magen och inte göra en stor affär utav det utan att försöka bromsa och ptroa och sedan berömma för varje "avslappnat" skrittsteg hon fick in, och efter en stund var hon relativt cool så då avslutade jag. 

Så jäkla kruxigt detta. Hon är 4 år och bara riden i ett par månader, kroppen är inte klar och rent fysiskt behöver hon ju vila så som unghästar ska, men samtidigt så kokar hon över när hon inte får arbeta kontinuerligt och blir stissig i både kropp och knopp. Vad fasen gör man? Hon har vilat i 3 veckor, varav de två sista veckorna har hon fått gå några skrittpass med eller utan ryttare i veckan och tanken är ju att hon ska vila två veckor till. Just nu lutar det nog ändå mot att jag börjar jogga henne lite om 1 vecka, så får vi hoppas att hon känns ok då!