Idag blev det som tidigare nämnt mysdag med Lucky. Ryktade honom ute i solen och lät honom ta några nypor av det gröna gräset, som han bara älskar. Känns lite jobbigt att han inte kommer få gå ut och äta gräs i sommar även om det så klart är för hans bästa.

Därefter gick vi bort till paddocken där jag släppte honom lös igen. Han är så pass lugn och försiktig att jag vågar lita på att han inte drar iväg i världens race, utan han småtravar runt lite, lägger sig och rullar och sedan strosar han bara runt och hänger på vad jag gör. På samma gång som jag blev glad över att se hur glad han var när han skruttade omkring i sin egna takt, rullade runt i sanden och såg allmänt nöjd ut kunde jag inte låta bli att få ont i hjärtat samtidigt. Hans vanligtvis så stoora, luftiga trav är som bortblåst och han ser snarare ut som en shettis i steget nu, så kort och försiktig i varenda steg. Tänk vad hårt denna hemska fång tog på honom, hatar, hatar, hatar denna eländiga sjukdom. Känns så jobbigt att veta att detta inte läker med tiden, utan kommer hänga över oss för gott. Men så länge han är nöjd och glad och inte får några återfall så får han helt enkelt ha ett gott pensionärsliv, även om det innebär mycket jobb och ansvar av oss med ett ständigt vakande öga. 

Nåja, nog gnällt. Bjuder på några bilder på världens finaste skrutt med världens finaste trav. ♥